Elsa hade gått hemifrån för att ta en promenad med sin make Carson…
Paret hade gift sig för ungefär fem år sedan. Elsas mamma och pappa tyckte inte särskilt mycket om Carson eftersom de inte fann honom sympatisk. Dessutom hade Carson genomgått en magsäcksoperation för många år sedan. ”Hur skulle vår dotter Elsa, som vi uppfostrat som en drottning, kunna försörja en man med stor risk för fetma?” tänkte de. Kanske hade Carson kunnat le lite mer och ge små presenter till sina nya svärföräldrar, så att han hade blivit mer omtyckt. Men så blev det inte. Elsa, som gifte sig när hon var trettiofem, kände sig ändå lyckligt lottad. Hon kunde tänka sig att skaffa två eller tre barn, bli chef på jobbet och kanske köpa ett sommarhus i ett soligt land i södra Europa. Hon hade inte så många drömmar, men enligt hennes föräldrar verkade de ändå svåra att förverkliga.
Carson hyste alltid respekt för Elsa. Vad hon än föreslog, svarade han bara ”Okej.”
”Ska vi gå på bio, älskling?” – ”Visst, låt oss göra det.”
”Ska vi äta ute?” – ”Visst, låt oss göra det.”
Ibland kände Elsa att hon var den enda personen i förhållandet. Hennes vänners pojkvänner brukade ständigt skapa problem och se sura ut, medan Carson aldrig surade. Åtminstone såg hans ansiktsuttryck alltid likadant ut. Det var ingen större skillnad mellan en ledsen Carson, en trött Carson och en glad Carson. Därför frågade Elsa honom hela tiden: ”Är du okej?” och Carson svarade: ”Ja.”
På jobbet var Elsa en dominant personlighet. Det var bara ett par år kvar tills hon kunde bli chef. De cirka fem personer som arbetade under henne var rädda för henne. Därför gick arbetet på hennes avdelning snabbare och smidigare än på de andra avdelningarna. För Elsa var disciplin viktigt.
Elsas livsstil var också enkel. Möblerna, mattorna och köksredskapen i hemmet gick i samma färg. Hon tog aldrig in något mönstrat i sitt hus som skulle kunna trötta ut hennes ögon. Hon klädde sig i pastellfärger. Under hela sitt liv hade hon aldrig ägt en rosa eller grön T-shirt. Elsa hade levt i samma ”form” ända sedan hon kunde minnas. Att avvika från den formen gjorde henne irriterad. Kanske hade hon därför valt Carson som sin make. Carson gled in i Elsas ”flaska” som en vätska.
Det var tack vare Elsa som Carson hade vant sig vid att promenera. Efter operationen behövde han leva hälsosamt. Varje helg köpte Elsa frukt och grönsaker på den ekologiska marknaden och fördelade dem över veckans bestämda dagar. Carson tog med sig de fruktlådor Elsa hade förberett till jobbet och åt dem som mellanmål. Till och med listan med musik som Carson skulle lyssna på när han arbetade, gjorde Elsa åt honom på Spotify. Elsa var den perfekta makan: tack vare hennes ofta bytta lakan, dammuppsamlingsapparater hemma och vitamintillskott levde paret ett mycket hälsosamt liv. Elsa var nöjd med att Carson inte läste böcker. Böcker samlade damm och kunde dra till sig boklöss. Om någon bok skulle läsas, fick det vara en e-bok.
Den morgonen vaknade Elsa ivrig av någon anledning. Carson brukade säga ”ja” till allt, men när det gällde att skaffa barn sa han ingenting. Elsa tog bussen med sin make en kall lördagsmorgon till Hagaparken. Efter några hållplatser steg de av vid en undergång och började gå. Vid parkens ingång knöt Carson sitt skosnöre som hade gått upp. När Elsa tryckte honom i ryggen föll Carson handlöst omkull. Elsa skrattade, Carson var uttryckslös.
”Vi måste träna mer, älskling,” sa Elsa.
Carson reste sig och fortsatte gå. Elsa försökte krama honom men hann inte ifatt hans takt. Carson stannade inte utan passerade tennisbanorna i ett svep. Elsa drog i honom: ”Låt oss kalla henne Gri.”
Carson stirrade: ”Vill du ha en katt?”
Elsa stannade upp ett ögonblick och tog makens hand: ”Nej, jag pratar om vårt barns namn, låt oss kalla henne Gri.”
Carson var uttryckslös: ”Elsa, du vet att jag inte vill ha barn.”
Elsa ställde sig framför honom: ”Men jag vill. Och det direkt.”
Carson svarade inte ”okej” den här gången. Elsa tittade honom rakt i ögonen. Han skakade på huvudet i en nekande gest. Elsas ögon blev isblå. Hon knuffade Carson i bröstet och sprang mot sjön utan att se sig om. Carson stod kvar och krympte i fjärran. Elsa sprang tills hon var helt andfådd och Carson inte längre syntes. Hon sprang vidare och kom fram till Turkiska Kiosken. Hon gick in. Det var mörkt där inne, men plötsligt blev det ljust. Långt borta i ett hörn hörde hon en clown skratta och ryckte till. Medan clownen närmade sig, hörde hon ljudet ”Tak Tak Tak.” När Elsa vände sig om såg hon ett brudpar på träben, som om de förberedde sig för en föreställning. I ett annat hörn dansade några dvärgar till musik. När hon hörde flöjtens toner blev hon förvånad över vad hon såg: en skäggig man med turban som uppträdde med en orm. Elsa kände det som att hon hamnat på en cirkus. Hon backade och lämnade Turkiska Kiosken. Utanför föll snön, och Elsa frös.
Carson syntes inte till någonstans. Elsa ringde honom men fick inget svar. Hon ångrade lite att hon lämnat honom där, men han hade också gjort henne ledsen. Hon tittade runt för att leta efter Carson. När hon passerade Boulebar Haga såg hon, i fönstrets spegelbild, sig själv och Carson från två år tidigare när de firade sin bröllopsdag. Elsa åt musslor och pommes frites, medan Carson inte drack öl – Elsa hade förbjudit honom att dricka alkohol, till och med vid speciella tillfällen. När hon passerade hotellet Stallmastaregården hälsade en asiatisk servitör: ”God dag, fru Elsa.” Hon log artigt men kom inte på att fråga om han hade sett Carson. Om Carson hade varit en mer impulsiv man, hade han kanske tagit in på hotellet för att sova. Det verkade vara det enda logiska att göra efter ett sådant gräl.
Elsa försökte ringa honom igen, men telefonen var avstängd. I stället för att ta bussen började hon gå längs Sveavägen för att lugna ner sig. Hon ökade farten och trodde att hon såg Carson längre fram. Hon började springa mot honom. Stegen blev allt snabbare, hon sprang längs gatan. Precis då krockade hon med en man utanför Fatih-moskén, vilket gjorde att hans Koran flög iväg och han slog huvudet i marken. Elsa stannade till ett ögonblick – var fanns Carson? Omedvetet hade hon hindrat mannen från att sätta eld på Koranen. Några personer filmade händelsen. Elsa tittade inte på mannen; i en slags chock började hon springa igen.
Elsa kom hem, men Carson var inte där. Hon gick direkt in i duschen; hon ville inte att Carson skulle se henne svettig när han kom. Det värsta hon visste var svettlukt. Hon tog på sig rena kläder och fönade håret. Snöfallet utanför hade ökat i styrka. Elsa tog ut en grönsaksrätt ur kylen, värmde den i mikron och började äta. När hon blev illamående skyndade hon till badrummet och kräktes. Hon drack bara vatten och lade sig sedan i soffan. När hon vaknade var ingen hemma. Elsa försökte skicka ett röstmeddelande till Carson: ”Var är du, Carson?” men det gick inte fram. Hon kände sig matt och trött.
Elsa gick mot Odenplan. Trots att klockan bara var tre på eftermiddagen hade det redan börjat mörkna. Hon gick in på Fabrique och beställde en kaffe med mjölk och en glutenfri kaka. Samtidigt sneglade några personer på henne och diskuterade tyst. Elsa visste det inte, men eftersom hon hade förhindrat ett försök att bränna Koranen hade hon blivit en hjälte bland muslimer. En muslimsk kvinna som också köpte kaffe log mot henne och sade: ”Var i Allahs förvar!” Sedan tog hon Elsas hand. Elsa log för första gången. Om hon inte hade behärskat sig hade hon kanske börjat gråta och kramat denna främmande kvinna. Hon lämnade kaféet. En snöstorm hade brutit ut. Elsa såg stormvarningen på sin telefon och började gå hem. Väl hemma lade hon sig i vardagsrumssoffan och slöt ögonen.
Elsa promenerar med sin make Carson på vägen mot Hagaparken.
Yorumlar